Att kunna förmå sig att glädjas (trots att knoppen brister)

 
 
I livets mest sköra stunder, de stunder då alla de onda knopparna i en brister ohämmat, trots att de låtit sig vänta i och med att det uppges smärta och göra superont.
I livets mest sköra stunder, finns det trots allt glimrande glädjeämnen som speglar sig likt reflektioner i små, glänsande snödroppar. Man ser glansen som om det vore moder jords välpolerade klitoris självt, som stack upp där som en oväntad överraskning mitt i allt.
Man ser, medan det gör otroligt ont i den brustna knoppen, och man gläds.
Man gläds över det lilla.
Det ynka lilla spår av glädje som går att finna i Sverige. Det är inte mycket kan jag säga. Maken till deperimerande och sinnesrubbat land får man nog leta efter. 

Idag glädjas jag ändå över ett par saker som kan tyckas små men som faktiskt har haft en stor och positiv inverkan på den här dagen. En av dessa saker är en hälsning från en älskad vän, en annan är att en begåvad människa på en stor tidning har publicerat en artikel som är värd att läsas.
Det är skönt att se att människor faktiskt bryr sig och ser problemet med vårt förlegade samhälle. Och att det kanske inte är droger som gör att människor hamnar i misär eller utanförskap, utan lagar och straff som gör att man inte har någon annan plats än just utanförskapet att tillgå i och med att man per automatik verkar dömas ut från alla delar av samhället om man tex meddelar att man avstår vin men gärna tar en joint. En sådan sak kan få dig att utan fler skäl, bli av med allt du har. Bil, barn, boende, jobb, släkt och vänner. Och då kan du ha varit samma person jämt. Du kan ha använt cannabis i hela ditt jävla liv, utan att någon dömt ut dig eller vänt dig ryggen, för att de inte visste om det. Det är obehagligt att människors bild av ens person ens kan förändras bara genom att polisen påstår att det finns demokratiskt underlag för att straffa och tortera någon som inte gjort ett skit.

Jag har aldrig ens blivit tillfrågad under en hel livstid om jag anser att vi har en korrekt lagstiftning i vår "demokrati". Och då har jag ändå levt länge. Men å andra sidan skulle jag aldrig bemöda mig att rösta oavsett. Ett flaskt jävla spel för galleriet, skulle inte tro det. Jag varnades för sådant redan för 20 år sedan av en vis man som var samhällsvetare, att Sverige ser lika jävligt ut som Italien gjorde då. En statligt kontrollerad media och illusionen av att ge väljare och allmänhet "val" när man år efter år presenterar en skara idioter som maler samma skit om och om igen. Välj ni färg, men inget förändras. Eftersom hela skiten är toppstyrt bakom kulisserna oavsett.
Vad jag vet så har till och med Italien fattat att det inte är hållbart och börjat reformera rejält. Men i Sverige verkar vi ha glömt bort sådant helt. Att han som man kallade diktator i Italien, de sitter i mångupplaga i Sveriges riksdag idag. Och skrattar åt alla korkade jävlar som går på deras bluff och deras egen självupptagna bild av vad det innebär att förverkliga sig själv och tjäna en normal årslön varje månad medan "sköra" jävla människor lever i fattigdom. Eller som blir fattiga för att staten benämner dem som kriminella och straffar ut dem från alla arbetsmöjligheter och ger dem böter från helvetet, för skitsaker som inte säger ett jävla dugg om en människa egentligen. 

Att leva i Sverige är för mig tortyr. Ett liv i konstant rädsla för auktoriteter, som med en bråkdel av den EQ och IQ jag har, ges möjlighet och utrymme att bestämma och plåga de som de anser vara lägre stående. Som ges utrymme att precis som de själva vill kunna manipulera och ljuga ihop vad fan som helst, bara det ger dem anledning att hugga och spela duktiga sadister. Och med det förstöra en människas liv, trots att den aldrig gjort en fluga förnär eller haft minsta problem med att sköta livet innan polisen kom in i bilden för att förstöra allt.
Men runka ni balle till "tunna blåa linjen" eller vad fan den jävla förljugna skiten kallas. Gör det. Gå rakt i fällan. Medan människor som aldrig får höras fortsätter skrika sig hesa och skjuta för att inget annat ändå hjälper. Gör det. Svennejävlar. Gör det och se om det hjälper.


Hur som helst, en väldigt välskriven ledare i SvD:

"Den svenska debatten om narkotika har, så länge de flesta av oss kan minnas, vilat på grova förenklingar och missförstånd. Vår restriktiva politik formulerades under stort inflytande av psykiatern Nils Bejerot. Han såg narkotikabruk som någonting epidemiskt, en farsot som spreds mellan människor, och därför behövde utrotas. Det är en teori som aldrig haft någon empirisk grund – och den bär slående likheter med resonemang som Bejerot tidigare fört om serietidningar.

 Han varnade för att de gjorde att barn slutade läsa annat, och blev mottagliga för våldsdyrkan och perversioner – och han gick så långt som att kalla ivrigt serietidningsläsande för en ”mental barnkammarnarkomani”. Bejerot var dock en skicklig, karismatisk debattör. Hans inpräntande av det totala avståndstagandet som enda acceptabla hållning, går igen när socialminister Hallengren, utan någon förklaring, är negativ till att ens utvärdera denna del av narkotikapolitiken.

Andra ministrar sprider rena felaktigheter. Statsminister Stefan Löfven påstod att den största narkotikakonsumtionen finns i Djursholm och Danderyd, och att det driver våld och gängkriminalitet. Helt fel, säger Centralförbundet för alkohol och narkotikaupplysning, i en ny rapport (25/2). Bruket är jämnt fördelat över olika socioekonomiska grupper – om någon grupp sticker ut är det människor med låg utbildning och låga inkomster.

Förhoppningsvis kan Norge bli en ledstjärna för saklighet och mänsklighet. Bejerots politik reducerar brukare till en bekämpansvärd farsot, och har kostat oss både liv och pengar."

Även Sverige bör avkriminalisera narkotika | Jesper Sandström | SvD


 


In the most fragile moments of life, the moments when all the evil buds of a flaw are uninhibited, even though they have waited as pain is reported and super evil.
After all, in life's most fragile moments, there are gleaming joys that mirror themselves like reflections in small, shiny snowdrops. You see the shine as if it were mother earth's well-polished clitoris itself, which stuck up there as an unexpected surprise in the middle of it all.
You see, while it hurts incredibly in the broken bud, and you rejoice.
You rejoice in the little things.
The measly little trace of joy that can be found in Sweden. It's not much, I can tell you. I think you'd have to look for the husband of deperimizing and deranged land.

Today, however, I rejoice at a couple of things that may seem small but have actually had a big and positive impact on this day. One of these things is a greeting from a beloved friend, another is that a talented person at a major newspaper has published an article worth reading.
It's good to see that people actually care and see the problem of our outdated society. And that it may not be drugs that cause people to fall into misery or exclusion, but laws and penalties that mean that you have no place other than exclusion available as you automatically seem to be condemned from all parts of society if you, for example, announce that you are giving up wine but are happy to take a joint. Such a thing can make you get rid of everything you have for no more reasons. Car, children, accommodation, work, family and friends. And then you could have been the same person all the time. You could have used cannabis your whole fucking life, without anyone judging you or turning your back on you. It is unpleasant that people's image of one's person can even be changed simply by the police claiming that there is a democratic basis for punishing and torturing someone who has not done shit.

I have never even been asked in a lifetime whether I believe that we have proper legislation in our 'democracy'. And then I've lived a long time. But on the other hand, I would never bother to vote regardless. A bottled fucking game for the gallery, wouldn't believe it. I was warned about such things 20 years ago by a wise man who was a social scientist, that Sweden looks as bad as Italy did then. A state-controlled media and the illusion of giving voters and the public "choices" when, year after year, you introduce a bunch of idiots grinding the same shit over and over again. You choose the color, but nothing changes. Because the whole is top-down behind the scenes regardless.
As far as I know, even Italy has realised that it is not sustainable and has begun to reform considerably. But in Sweden we seem to have forgotten about such things completely. That he, as they called a dictator in Italy, they sit in a multi-edition in the Swedish Parliament today. And laugh at all the stupid bastards who go on their scam and their own self-absorbed image of what it means to realize themselves and earn a normal annual salary every month while "fragile" fucking people live in poverty. Or who get poor because the state labels them criminals and punishes them out of every job opportunity and gives them a fine from hell, for shitty things that don't say a damn thing about a human being really.

To me, living in Sweden is torture. A life of constant fear of authority, as with a fraction of the EQ and IQ I have, is given the opportunity and space to determine and torment those they consider to be inferior. Who are given space to just as they want to be able to manipulate and lie together anything the hell, as long as it gives them reason to chop and play good sadists. And with it destroy a person's life, even though it never hurt a fly or had the slightest problem running life before the police came into the picture to destroy everything.
But you jerk off dick to "thin blue line" or whatever the hell the fucking liar shit is called. Do it. Go straight into the trap. While people who are never heard continue to shout themselves hoarse and shoot because nothing else helps anyway. Do it. Svenne devils. Do it and see if it helps.

Anyway, a very well-written leader in SvD:
"The Swedish debate on drugs has, for as long as most of us can remember, rested on gross simplifications and misunderstandings. Our restrictive policy was formulated under the great influence of the psychiatrist Nils Bejerot. He saw drug use as something epidemic, a plague that spread between people, and therefore needed to be eradicated. It is a theory that has never had an empirical basis – and it bears striking similarities to the reasoning that Bejerot has previously had about comic books. 

He warned that they caused children to stop reading other things, becoming susceptible to violent worship and perversions - and he went so far as to call eager comic book reading a "mental nursery rhyme." Bejerot, however, was a skilled, charismatic debater. His inocent of total rejection as the only acceptable position is to go again when, without any explanation, Social Affairs Minister Hallengren is negative about even evaluating this part of drug policy.
Other ministers are spreading outright inaccuracies. Prime Minister Stefan Löfven claimed that the largest drug consumption is in Djursholm and Danderyd, and that it drives violence and gang crime. Completely wrong, says the Central Association for Alcohol and Drug Education, in a new report (25/2). The mill is evenly distributed across different socio-economic groups – if any group stands out, it is people with low education and low incomes.

Hopefully, Norway can become a beacon of objectivity and humanity. Bejerot's policies reduce users to a combative plague, and have cost us both life and money."

Sweden should also decriminalise drugs | Jesper Sandström | Svd