Blända, förblinda eller blanda

Jjj

Jag tänker ofta på min omvärld. I och med all idioti. Och hur man ska tänka i termer om att få människor att tänka rätt. Eftersom det stör mig när folk tänker fel.

Ett exempel på saker jag själv har lyckats med i mitt eget föräldraskap är att skapa en blind avkomma. En avkomma som ser så bra att det inte ens finns några idiotiska vanföreställningar i arkivet att tillgå. Vilket enligt vissa räknas som att min avkomma är i riskzoonen för att ha autism. 
Baserat på att avkomman är perfekt och allt det som människor i allmänhet säger att de drömmer om. En jämlik genuin och genomgod liten varelse som inte ens i tonåren kan förstå skillnader mellan vad som är typiskt manligt och kvinnligt.
Detta blev för mig tydligt när vi skulle handla material inför skolstarten och min avkomma valde ett suddigummi som han tyckte var fint och praktiskt. I form av ett läppstift. Jag kan säga att det knöt sig i hela mig när jag insåg att jag faktiskt behövde förklara för honom att han sannolikt skulle bli retad för det i skolan. Han förstod inte varför och jag fick förklara att det var ett läppstift och vad det är för något och hur allmänheten ser på genus och vad som tydligen berättigar dem till mobbning om man avviker. Och inom mig själv kände jag att jag för att få honom att passa in en elak, ondskefull sjuk och dömande värld så behövde jag alltså frånta honom den vackra gåvan att tänka fritt. Det gjorde ont i mig.
Och det gör ont i mig att han alltså räknas som den "psykiskt underliga" i sammanhanget, inte alla de barn som tillåts enligt rådande norm, att reta en perfekt unge för att han går emot just "normen". Han är inte ens bög eller något som helst som hade kunnat hjälpa allmänheten att förstå hans fria val att ta ett läppstiftssuddi för att han inte ens visste vad det var, han är bara helt neutral och skyddad från både sexualisering och idiotiska fållor för könsskillnader.
Och att jag som förälder också räknas som underlig som har lyckats med att på varje punkt leva efter mina egna värdingar att låta mitt barn ha en fri och äkta vilja, något som på alla sätt egentligen borde vara högst önskvärda. I dagens samhälle verkar det också passa fint i ramen för en potentiellt usel förälder i allmänhetens fördummade jävla ögon. För det ska jag sända er fan själv.

Min avkommma valde hur som helst att ta ett annat suddigummi än läppstiftet:

 

I often think about the world around me. With all the stupidity. And how to think in terms of getting people thinking right. Because it bothers me when people think wrong.

An example of things I have succeeded in doing in my own parenting is creating a blind offspring. A offspring that looks so good that there are no stupid delusions in the archive. Which, according to some, counts as my offspring being at risk for having autism.
based on the fact that the offspring is perfect and all that people generally say they dream of. An equal genuine and pass-through little creature who, even in adolescence, can understand differences between what is typically male and female. This became clear to me when we were going to buy material for the start of school and my offspring chose a blurry rubber that he thought was nice and practical. In the form of a lipstick. I can tell you that it was all over me when I realised that I actually needed to explain to him that he was likely to be teased about it at school. He didn't understand why and I had to explain that it was a lipstick and what it is. And within myself I felt that in order to make him fit into a vicious, evil sick and judgmental world, I needed to de strip him of the beautiful gift of thinking freely. It hurt me.
And it hurts me that he is therefore regarded as the "mentally strange" in this context, not all the children allowed under the current norm, to tease a perfect kid for going against the very "norm". And that as a parent I am also considered strange who has succeeded in living by my own values at every point to allow my child to have a free and genuine will, which in every way should really be highly desirable. In today's society, it also seems to fit nicely into the frame of a potentially lousy parent in the dumbest eyes of the public. For that, I will send you hell myself.

In any case, my offspring chose to take a different blurry rubber than the lipstick: