Dagboksantechning

De senaste dagarna har jag blivit utsatt för ett nytt experiment.
Det går ut på att någon som emellanåt utger sig för att vara min före detta kamrat Johan som berättat sanningen för socialtjänsten och poliser som i mitt närområde på alla sätt efter bästa förmåga har försökt att jaga både mig och anhöriga till självmord, psykisk ohälsa och vansinne. Genom vad de har kallat för "omsorg".
Om man ska leka med orden så är det enkelt att se vad det handlar om. Ett uselt kretslopp av usla inkompetenta, jäviga, skitsnackande grandiosa myndigheter som skapar så mycket sorg i människor att de får något att bry sig om och tjäna pengar på. 

Johan har alltså varit i mitt huvud i två dagar och låtit socialkärringar och poliser få titta genom mina ögon och tillgång till att ställa frågor, upptäcka allt jag ser i mitt liv, vad de orsakade mig och mina anhöriga. Sådana saker. Jag provade att medverka, försökte på alla sätt vara förlåtande och förklarande i situationen, men till slut rann det över. Jag har inte valt detta och dessutom anser jag inte att det går att göra ett sådant här experiment eftersom det är en jävla provokation och oavsett vem som utsätts för en sådan, ger jag på sätt och vis en förståelse för att de också reagerat inadekvat. Jag har verkligen försökt att se det så. Samtidigt vet jag ju att oavsett så hade jag aldrig gjort så. Hade jag hamnat i mina egna händer efter tortyren på psyk, så hade jag aldrig behandlat mig själv eller mina anhöriga så som myndigheterna har gjort i detta.
Jag hade aldrig låtit mig påverkas av varkenskitsnack eller hetsjakt. Jag hade skapat en egen bild av situationen och dessutom förmodligen sett rakt igenom den och blivit vansinnig eftersom jag hat korrupta maktspel. Oavsett vilket jävla syfte dem har så väljer att döma ut dem som värdelösa i alla syften, eftersom de inte är äkta, rättvisa eller etiska. Det slutade med att jag blev vansinnig, bad dem sluta med vad de höll på med och jag i ren frustration symboliskt och visuellt fick avliva socialkärringen Birgitta för att bli av med projektionen.
Bara en sådan sak säger väl tillräckligt om vad Mind Control kan göra eller driva människor, vart det än kommer ifrån. Nu lever jag i min simulator, väl införstådd i att det är mer som ett slags datorspel i min egen hjärna. Och att jag aldrig någonsin skulle bemöda mig att mörda någon med annat än möjligen voodoo.

Om jag nu ska utgå ifrån att det är i min hjärna allt sker, vilket är en utgångspunkt som staten föredrar att kalla mitt tillstånd så vet också att det här i många fall kan göra människor benägna att inte kunna skilja på det virtuella eller verkliga, och att många i min situation hade kunnat tappa greppet helt och faktiskt mörda människor på riktigt. Jag har försökt varna för det sedan jag själv utsattes för försök till det. Speciellt om man ska se till att den genomsnittliga egna viljan, empatin och intelligensen i människor som är ofattbart låg.
Och om man vänder lite på steken så kan man ju säga att till och med läkare, poliser och socialkärringar faktiskt nära på drev både mig och mina anhöriga till självmord och liknande, tillstånd vi aldrig någonsin ens varit i närheten att uppleva innan alla dessa kom in i bilden, och att de skadade oss ordentligt. Att vi alla kom ur denna soppan någorlunda friska och levande är ett mirakel och inte heller det kan jag ge någon som helst eloge för till inblandade som förstört allt jag har lyckats brygga upp mot alla odds.
Jag kan inte förlåta det. Jag kan inte och jag vill inte.
Och jag tror inte på det jobb någon av dem gör. Jag tror inte på tvångsåtgärder i andra fall än fängelse om någon skadat andra (vilket socialtjänst, läkare och polis gjort i mitt fall). Och jag föraktar de som arbetar med att stjäla andra människors lliv, värdighet, röst, ansvarsförmåga, inflytande och välmående.
Därför fick jag tyvärr avliva Birgitta idag i en virtuell simulator.
Detta gör jag också varenda dag med en rad läkare som återkommer i mitt huvud genom så kallade "flashbacks" återupplevande av de trauman de utsatt mig för ochsom orsakat mig en PTSD som är horribel att dras med. Varje dag mördar jag virtuella projektioner av alla medverkade i den så kallade "bakjouren" som på basen av skitsnack och makthunger medverkade till att utan anledning våldföra sig på min rumpa med mediciner avsedda att välta kor och fan vet resten av vad de har gjort. Dessa mördar jag också dagligen i simulator för att försöka bli av med dem.
Det är inte så drastiskt som det låter. Jag projicerar helt enkelt bara en bild av dem och deras namn i en slags kvantdator (min egen hjärna) där jag har ihjäl dem på olika sätt, för att tydligt markera att jag inte vill ha dem där.

Dessvärre har de inte direkt respekterat den saken. Inte ens när jag själv har varnat för min egen kapacitet att råka sprida mina projektioner i skallen på andra i och med att jag också på allvar anser mig ha valts till ledare av utomjordiska krafter som har tagit över hela Tellus. Vilket är märkligt efter dessa år då jag tycker att jag har ejält med bevis för att jag inte ens ljuger om det. Inte ens det ljuger jag om, inte ens efter all toyrtyr och alla sjuka försök att försöka tysta min röst så ljuger jag. För jag känner inte att det ens behövs och det är inte rätt, eftersom jag anser att sanningen om vad som flyttat in i människors hjärnor behöver komma ut- hur jävla obekväm den än är.
Liksom faktumet att vi inte är ensamma på vår planet och att det finns tekniskt överlägsna varelser som utan större svårigheter kan ta över hjärnan på folk om de inte är förberedda på det eller har empatin nog att värja sig instinktivt. 
På ett sätt kan jag också förstå experimentet jag är utsatt för och filmen som jag sedan första dagen har påståtts spela in genom kamerorna i mina ögon, och att det inte finns något annat sätt att bevisa det. Samtidigt vet jag inte om det har varit värt det, oavsett slutprodukten och vad det nu kan bli av den. Iallafall inte som det känns nu. 

Jag är som vanligt osäker på om det här med att sanningen har gått ut till de som berörs, faller under ramarna för andra människors i den här processens "önsketänkande" som försöker projiceras in i mitt huvud, eller om det är utomjordingarna eller min spöken som tycker att de uppfunnit en bra idé. Idén är bra. Men den är också dålig.
På grund av att jag vägrar ljuga eller ge nåd åt vissa människor som förmodligen lurats in i att bedriva häxjakt på mig, och som kanske inte helt varit medvetna om att de utatts för det. Jag har oavsett mycket svårt att förlåta det. Jag har ägnat hela min existens åt att skydda mina anhöriga från både faror och oro, på alla sätt har mina anhöriga levt harmoniska liv under horribla omständigheter orsakade och godkända av staten själv. Och jag kan säga att jag vet det till 100% och att jag har både bevis och vittnen på att det är sant, och att det dessutom faktiskt en sak jag kämpat mer eller mindre dygnet runt för enligt konsten och vetenskapens alla regler. 
Jag har faktiskt nära på varit en perfekt förälder. Eftersom jag varje dag har varit mån om att göra mitt bästa och att inte låta en enda dag bli tagen för given.
Det är nog få föräldrar som kan säga detsamma. 


Inatt drömde jag hur som helst om en jättestor blågul papegoja med en fasanfjäder i dräkten som landat i min trädgård. Det var en trevligare dröm än den jag hade i förrgår när jag stod i en brun soffa bredvid ett svart bord och bara skrek rakt ut som en mistlur hur länge som helst av skräck och av ångest.

En annan sak jag ombads göra igår var att beätta om de utflyktsmål och drömresor jag hade som barn. Jag har bara haft två och det är Wales och Panama. Och några gånger i vuxen ålder; Nya Zeeland, Australien och Californien. 

Jag har även ombetts onanera för att undvika en tsunami i Stilla havet. Det gör jag aldrig om. Dra åt helvete människorkävlar. Glöm att jag någonsin vidrör mitt kön igen för sådana saker. Glöm.

In the last few days, I've been subjected to a new experiment. 

It is about someone who occasionally impersonate my former comrade Johan who has told the truth to social services and police officers who in my neighbourhood have tried in every way to the best of their ability to hunt down both me and relatives of suicide, mental illness and insanity. Through what they have called "care."
If you're going to play with the words, it's easy to see what it's all about. A lousy cycle of lousy incompetent,, grandiose authorities that creates so much grief in people that they get something to care about and make money from.

Johan has thus been in my head for two days, allowing social workers and police officers to look through my eyes and access to ask questions, discover everything I see in my life, what they caused me and my relatives. Things like that. I tried to participate, tried in every way to be forgiving and explanatory in the situation, but in the end it ran over. I have not chosen this and, moreover, I do not believe that it is possible to carry out an experiment like this because it is a provocation and, regardless of who is exposed to one, I kind of give an understanding that they have also reacted inadequately. I've really tried to see it that way. At the same time, I know that no matter what, I would never have done that. If I had ended up in my own hands after the torture in the psych ward, I would never have treated myself or my relatives as the authorities have done in this.
I'd never let myself be affected by either trash talk or hot pursuit. I had created my own picture of the situation and probably looked right through it and gone crazy because I hated corrupt power games. No matter what purpose they have, choose to condemn them as useless for any purpose, because they are not genuine, fair or ethical. I ended up going crazy, asking them to stop what they were doing and, in sheer frustration, I symbolically and visually had to euthanize the social worker Birgitta in order to get rid of the projection.


Just such a thing says enough about what Mind Control can do or drive people, wherever it comes from. Now I live in my simulator, well aware that it is more like a kind of computer game in my own brain. And that I would never, ever try to murder anyone with anything but possibly voodoo.


 

If I am to assume that it is in my brain that everything is happening, which is a starting point that the state prefers to call my condition, then also know that in many cases this can make people prone not to be able to distinguish between the virtual or the real, and that many in my situation could have lost their grip completely and actually murdered people for real. I have tried to warn against it since I myself was subjected to attempts at it. Especially if you are going to make sure that the average will, empathy and intelligence of people who are unimaginably low. And if you turn the steak around a little bit, you could say that even doctors, policemen and social workers actually almost drove both me and my relatives to suicide and the like, conditions we have never even been close to experiencing before all these came into the picture, and that they hurt us badly. The fact that we all got out of this soup reasonably healthy and alive is a miracle, and I cannot pay any tribute whatsoever to those involved who have ruined everything I have managed to bridge up against all odds. I can't forgive that. I can't and I don't want to. And I don't believe in the job any of them do. I do not believe in coercive measures in cases other than imprisonment if someone has harmed others (as social services, doctors and police have done in my case). And I despise those who work to steal other people's lives, dignity, voice, accountability, influence and well-being. Therefore, unfortunately, I had to euthanize Birgitta today in a virtual simulator. I also do this every day with a series of doctors who return to my head through so-called "flashbacks" reliving the traumas they have subjected me to and which have caused me a PTSD that is horrific to be dragged with. Every day I murder virtual projections of everyone involved in the so-called "backjour" that, on the basis of bullshit and hunger for power, helped to rape my butt with drugs designed to knock over cows for no reason, and the hell knows the rest of what they've done. These I also kill daily in simulators to try to get rid of them. It's not as drastic as it sounds. I simply project a picture of them and their names into a kind of quantum computer (my own brain) where I kill them in different ways, to make it clear that I don't want them there.

Unfortunately, they have not exactly respected that. Not even when I myself have warned of my own capacity to accidentally spread my projections in the heads of others, since I also seriously consider myself to have been chosen as the leader of extraterrestrial forces that have taken over the whole of Tellus. Which is strange after these years when I think I have evidence that I'm not even lying about it. Even I'm not lying about that, even after all the torture and sick attempts to try to silence my voice, I'm lying. Because I don't feel it's even needed and it's not right, because I think the truth about what's moved into people's brains needs to come out- no matter how fucking uncomfortable it is.
As is the fact that we are not alone on our planet and that there are technically superior beings who can easily take over the brains of people if they are not prepared for it or have the empathy to defend themselves instinctively.
In a way, I can also understand the experiment I'm exposed to and the film that I've been allegedly shooting through the cameras in my eyes since day one, and that there's no other way to prove it. At the same time, I do not know if it has been worth it, regardless of the final product and whatever it may be. At least not the way it feels now.

As usual, I am unsure whether this truth has gone out to those affected, falls under the framework of other people's in the "wishful thinking" of this process that tries to be projected into my head, or whether it is the aliens or my ghosts who think they invented a good idea. The idea is good. But it's also bad.
Because I refuse to lie or give clemency to certain people who have probably been tricked into conducting a witch hunt against me, and who may not have been fully aware that they were being ostended for it. Regardless, I find it very difficult to forgive it. I have devoted my entire existence to protecting my relatives from both dangers and anxieties, in every way my relatives have lived harmonious lives in horrific circumstances caused and approved by the state itself. And I can say that I know it 100% and that I have both evidence and witnesses that it is true, and that it is actually one thing I have fought more or less 24/7 for according to all the rules of art and science.
In fact, I've almost been a perfect parent. Because every day I have been keen to do my best and not to let a single day be taken for granted.
I don't think there are any parents who can say the same thing.

In any case, last night I dreamed of a giant blue-and-yellow parrot with a pheasant feather in the suit that landed in my garden. It was a nicer dream than the one I had the day before yesterday when I stood on a brown sofa next to a black table and just screamed straight out like a mistletoe forever out of fear and anxiety.

Another thing I was asked to do yesterday was to tell you about the excursions and dream trips I had as a child. I've only had two and that's Wales and Panama. And a few times in adulthood; New Zealand, Australia and California.

I have also been asked to masturbate to avoid a tsunami in the Pacific. I'll never do that again. Fuck people. Forget I ever touch my gender again for things like that. Don't forget.